Hej!
Det har varit ett bra tag sedan jag skrev här. Jag blev så besviken av att metro inte tyckte om det med team 5000 och jag blev ännu mer besviken att när man väl loggar in så fungerar det dåligt med att ladda upp bilder eller på att svara på kommentarer.
Sedan mådde jag lite dåligt också så jag åkte bort ett tag för att byta miljö och komma på andra tankar. Det var helt okej ända tills jag kom hem.
Jag bestämde mig för att njuta av hemkomsten och bara ta det lungt.
Men nejdå telefonen ringer. Det var kuratorn. Han informerade mig om att jag skall på möte med honom. psykologen och sjukgymnasten. Jag förstod först inte att det rörde sig om ett möte med en kommande habiliteringsplan.
Så jag blev lite konfunderad och undrade vad sjukgymnasten hade med det hela att göra. Men det är väl för att lägga upp planen.
Jag VILL INTE träffa sjukgymnasten. Därför att hon har inte hjälpt mig. Hon sa att det inte gick att göra något åt ryggen. Det är fel.
Den sjukgymnast jag har nu via vårdcentralen är jättebra. Han har gett mig övningar som fakiskt gjort att jag blivit bättre + att han talat om vad som är fel på mig. Varför kunde inte hon se det?
Nåja. Jag är ockås sur över en sak som kuratorn har skrivit i journalen. Jag vil l ha pappret så att jag kan lämna in det till socialstyrelsen och ta bort det han skrivit. Men han envisas med att lämna det personligen och förklara sig.
Han har redan förklarat sig 2 gånger på telefon. Och oavsett vad han förklarar vill jag ha bort det. Jag vet att han inte menade något illa men jag vill ha bort det. Varför skall han krångla till det? Det känns som om han är ett tuggummi som jag inte blir av med.
Och när jag sa att jag ville söka till en vanlig psykolog motttagning erbjöd han sig att hjälpa mig. jag vill inte ha hans hjälp.
-Hjälp.
Jag pratade med min läkare på vårdcentralen och hon ä rtyvärr medveten om att det är kris i denna kommun som ajg bor i vad gäller psykologi.
Antagligen skall kuratorn från vårdcentralen ringa mig. Få se hur det går.
Jag tror hon skulle ringt förra veckan men gjorde inte det. Men jag kan ha hört fel på veckan.
Idag skulle jag slänga stolar på tippen. Måns ringde på dörren och frågade om när vi skulle åka. Jag hade ångan uppe och jättestädenergi.
Efter att han ringt på dörren kom jag av mig och glömde näst intill av vad jag skulle göra. Jag blev skitsur.
När jag skulle ta ut stolarna kastade jag dem omkring mig.
När vi sedan åkte i bilen till tippen. Så hände något som gjorde att jag fick lite panik och kunde inte bromsa mig så jag började gråta och gny ( eller vad jag nu gjorde) Måns tog det i alla fall okej för jag förklarade att jag mådde dåligt ( vilket han vet) och att jag överreagerar.
Jag vet inte riktigt vart jag skall ta vägen eller vad jag skall göra.
Mina autistiska drag kommer fram nu i alla fall.
jag vill inte ha raseriutbrott
Jag vill inte få panik över småsaker.
Jag vill ha hjälp.
Men jag går bara och väntar och väntar och väntar.
Jag kämpar och kämpar och kämpar med att inte må dåligt men det är inte lätt.
Jag hoppas inte jag hittar på något dumt. Jag kämpar stenhårt.
Kanske blir det bättre när simhallen öppnar efter semestern så hjärnan får annat att tänka på. fast jag vet inte om jag har råd med simkortet bara.
Att blogga har känts tungt som sjutton. Bara tanken på att skriva in ordet metrobloggen i webläsaren har fått mig att vilja lägga mig ner platt på marken.
Jag ber om ursäkt för att jag inte skrivit. Jag hoppas att jag får tillbaka ångan och skriver igen.
Och jag hoppas att jag börjar skriva positivt igen.
Tack Jonas. Det var skönt att bara sjunka ner i din soffa, slappna av och vara sig själv. Kunna diskutera allt mellan himmel och jord samt titta på dina musivideor.
Att bara få vara den man är tillsammans med en god vän gör mycket.
Synd bara att det kommer en vardag efter det.
