Livet var underbart jag kom på att det var fredag och att jag kunde dra mig hur länge som helst.
Fel.
Jag glömde ju att jag simmar på fredagar så jag pallrade mig upp motstridigt men väl utsövd.
Gick ut i köket och kokade gröt och laddade kaffebryggaren. Då ringer telefonen.
Så tidigt? Vem kan det vara?
Stängde av gröten för säkerhets skull om det skulle bli ett långt samtal.
Det visade sig vara från habiliteringen.
Hon ville ställa lite frågor.
jag frågade om de skulle komm apå tisdag eller inte men hon ansåg att jag hade tackat nej till tiden. Ja gansåg att jag hade frågat om de hade en senare tid och förväntade mig ett ja eller nej svar. Om de hade det hade jag tagit den men om de inte hade haft det så hade jag behållt den tidiga.
Men enligt henne var det att jag förverkligat tiden.
Jaha.
Så började vi prata.
jag undrade varför de skulle ha hembesök. Jag kan liksom inte förstå meningen med det.
"Ja men det är ju som vi skrev i mailet att vi vill veta hur vi bäst kan hjälpa mig."
"Men det är enkelt. Jag vill ha samatalskontakt."
"Vi har vissa tjänster att erbjuda och du verkar inte vilja ta emot dem. Du kan inte bara välja."
Nähä okej då.
Ja så fick jag höra att jag inte var samarbetsvillig och att jag haft kontinuerlig kontakt osv.
Jag började faktiskt känna mig som en besvärlig tonåring. Jag fick en känsla av att ha ADHD istället för asperbers.
Nåja vi pratade lite grann.
Hon sa att om jag skulle få samtalskontakt med henne så måste vi ha mål.
Som tex att bygga upp min självkänsla eller annat.
"Ja men jag hade tänkt att prata om vardagliga saker så att jag inte begår misstag och för att jag behöver prata av mig och fundera över saker. Eller om jag till exempel ser en överkörd mås så mår jag dåligt och behöver prata."
"Ja men sånt pratar man med andra om. Det finns andra människor."
"Men det är kanske just det som är problemet.
JAG HAR INGA VÄNNER här i området."
"Ja men du går ju på stickcafé, korsordcafŕ och simmar"
"Visst gör jag det. Men inte pratar vi på det viset.
Det är ju lite ytligt och om man hinner mellan omklädningen byter man ett och annat ord. På stickcafét stickar vi."
"Ja men du kanske behöver ha sociala kontakter som mål?"
Jaha hur kom vi in på det här nu?????????????
"Vad är det du vill att jag skall göra? Jag kan ju inte kasta mig över foolk och be om deras telefonnummer och fråga om vi skall fika.
( Jag kan dessutom tänka mig att det är ett effektivt sätt att skrämma bort folk.)
Dessutom är alla människor inte bra. Jag tärffade en tjej som var jättetrevlig vi pratade en hel del men efter det att vi bytt telefonnummer var det inte bra. Hon var energitjuv." sa jag.
"Men nu är du dubbel."
"Dubbel?????????????????????" gud vad det börjar koka inom mig.
"Men hon ville ju att jag skulle köra hennes bil med körförbud och att vi skulle köpa bantningstabletter och dricka öl och sådana saker är det bra? Tabletter och öl?"
"Nej. hur går det föresten med boendestödet."
"Jodå jag har äntligen fått semester från dem."
"Så det fungerar bra då?"
"Det tror jag. Jag hinner inte rikitgt med att känna efter. Förra veckan hade jag så mycket att göra och denna gick så fort."
"Vad gjorde du i förra veckan?"
"Tja först reste jag bort."
"Hela veckan?"
"Nej bara mellan torsdag och måndag. Men sedan hände det så mycket med alla caféer och så."
"Vi kanske skulle ta och strukturera upp ditt liv."
Åh herregud nej. Ta mig härifrån. Att leva mitt liv totalt inrutat skulle göra mig tokig.
Som tex i tisdags när Måns och jag var på stan i flera timmar. Det var trevligt. Jag hann förvisso inte med läxorna men jag kompenserade det genom att plugga hela onsdagen.
Jag undrar vad som händer om man stukurerar upp livet. På habiliteringen verkar det inte finnas utrymme för flexibilitet eller impulser.
Vad händer om jag är på stan längre än mitt strukturerade schema tillåter? blir de arga då?
Jag skulle nog känna en enorm stress och om jag inte gör som de säger så är jag väl motsträvlig och icke samrbetsvillig.
Att köa för en Madonna konstert är nog absolut definitivt utanför deras ramar.
Och att plötsligt bestämma sig för att gå på mässa finns nog inte. Det skall nog planeras ett halvår i förväg. Vilket får mig att hyperventilera.
Nu eller aldrig fungerar bäst för mig.
Om jag planerar mår jag dåligt.
Föresten hon sa också att OM det skulle bli samtalskontakt så är det som ett jobb att jag skall komma en viss tid och göra si och så.
Och jag får inte hoppa av om det inte känns bra och om jag blir stressad får jag stå ut med det för det är en del av processen.
Jag har en enorm knut i magen.
Jag blev så ledsen. Jag trodde att jag kunde simma av mig det men det gick inte.
Tack och lov var Josefine i badet så jag kunde prata lite med henne. Hon sa att det verkar inte riktigt klok.
Sedan slog det mig att tänk om jag nämner något om Beatrice. För jag har ingen tillit till henne. Kommer det att stå i pappren att jag är paranoid då?
Sedan blev jag rädd för jag står i psykolog kö och får antagligen en tid i oktober. Tänk om de vill att jag skall äta tabletter och tycker at jag är motsträvlig om jag inte vill äta tabletter och om de säger att de inte vill behandla mig annars?
När jag har en enorm knut i magen det känns inte bra.
Hon sa att hon skulle höra med de andra i teamet om när jag skulle få psykolog kontakten för det är inte så stor idé om vi startar en process och sedan skall jag starta en ny hos psykologen.
Jag hoppas verkligen att de inte har tid med mig.
Snälla, snälla, snälla låt mig slippa samtalskontakten jag bad om. Jag trivs inte med denna tant och jag kommer nog inte våga säga ifrån för detta känns som min sista chans för sedan är jag nog totalt hopplös och icke samarbetsvillig.
Det värsta är att hn fick reda på att jag hade en kontakt här på vårdcentralen som avlsutades.
Hon frågade varför och jag svarade att det berodde på att socionomen gick i pension.
Hoppas hon skrev ner det så att det inte låter som om jag avverkar person efter person.
Jag kan erkänna att jag är kräsen.
Men har man inte rätt att vara det?
Personkemin måste ju stämma.
Och det här med att vara social.
Bestämmer man inte själv vem man vill umgås med?
Det är väl bättre att ha bra kompisar än dåliga? Eller är det så viktigt att man bara måste ha någon oavsett om det är bra eller dåligt?
Lika mycket som jag väljer att umgås med andra väljer andra om de vill umgås med mig eller inte.
jag har alltid hört på TV och överallt att man väljer om man vill vara kriminell eller inte. om man begår en brottslig handling har man gjort ett val.
Varför får inte jag göra val som icke kriminell?
Jag vill ha bra kompisar.
Jag önskar mig en bra samtalskontakt.
Det behöver inte vara någon psykolog eller så.
Jag vill ha flexibilitet. Det finns en anledning till att jag pluggar på distans.
Likadant är det med simningen. jag behöver inte gå dit. Jag behöver inte motionera. Det är ett val som jag gör. Om sanningen skall fram är det skittråkigt att räkna plankorna i taket. Jag har simmat nu lite grann över 62 000 meter det är rätt så enformigt nu.
Men jag gör mitt val.
Jag tycker att jag lever ett ganska okej liv.
Fattar inte varför det skall göras om eller struktureras upp.
Och definitivt inte heller med tanke på att enligt min personlighetsprofil så är jag en person som möblerar om i scheman för att hitta bättre lösningar. Det sa de till mig väldigt bestämt på förtsa utredningen innan jag ens en gång funderade över ordet schema.
Nåja summan av kardemumman är i alla fall att hittat ett mål.
Nämligen att inte bli påverkad av sådan personer som hon, att inte få hela dagen förstörd och att inte gråta.
Undra om hon kan hjälpa mig med det.
Jag har haft samma tangentbord i 10 år. Jag har förvisso ett nytt som nog är bättre MEN JAG VILL HA TILLBAKA MITT GAMLA SOM JAG HAFT I 10 ÅR. Typiskt att jag inte kan skiljas från saker och att det skall vara så som det alltid har varit.
vad glad Jag blev. de där minustecknen jag hade innan var lite hotfulla, eftersom de innebar att jag kunde halka över till G.
.jpg)