I söndags skulle min kontaktperson komma. bara tanken på henne fick mig till att hänga läpp. Jag bara vägrade stiga upp ur sängen. Tack och lov ringde hon för att tala om att hon var dålig. Hon var också yr och illmående.
På måndagen var jag också seg. Låg i sängen mest hela dagen. Gick upp och sedan lade jag mig igen och höll på så halva dagen. Tills.............
telefonen ringde och en klasskompis som jag inte sett på 8 år skulle komma på besök. Oj vilken fart det blev på mig. Hm klockan 16 på dagen kammade jag håret det var illa.
Jag bara fasade när jag såg mig omkring.
Draperiet i burspråket hade rasat och låg ihoptrasslat över motionscykeln.
En trave med papper hade också rasat och låg en eländig hög på golvet.
Samt att jag höll på att förbereda brev och göra en garnbolskatt.
Så hela soffan var full med lim sax filttyg piprensare garn och vad vet inte jag.
Och lite till. Härligt intryck.
Först vågade jag inte släppan in klasskompisen men efterom jag ville träffa personen så var jag ju tvungen att öppna.
Jag hoppas att han överlevde och kommer tillbaka någon dag.
Det var trevligt att fika och att umgås med någon som känner en.
Vi diskuterade lite data och elektronik. Det var trevligt. Det har jag inte gjort på evigheter. Efteråt blev jag faktiskt sugen på att jobba med något tekniskt.
Fast det måste ju sett lite dumt ut med alla garnnystan osv inför honom.
Tur att jag även har lite kretskort liggandes också så han inte tror att jag helt och hållet gått och blivit en bullbakande och handarbetande tant
Det var skönt att bli tagen på allvar. Kunna diskutera saker på en mera intellektuell nivå. Samt att umgås med någon som känner en.
Inte att man hela tiden behöver förklara allt.
Och inget bebisspråk som de kör på habiliteringen.
Appropå det så har jag kontaktat ätstörningsenheten igen.
De tycker att jag eventuellt skall kontakta min läkare för jag kan var deprimerad och därför äta mycket.
Det kan hända att jag är deppig, uttråkad eller något annat.
Men jag vill ju ta itu med problemen och hitta orsaken inte bara gömma det hela och linda in det. Jag har gått upp och ner nästan hela livet så då borde jag äta piller hela livet. Jag tycker det är dåligt att rekomendera det utan att ta reda på orsaken.
Suck.
jag är redo för att ta itu med problem men är vården redo?
Sedan får jag höra att jag är duktig som ringer och söker hjälp och inser att jag behöver hjälp.
jag blir lite skrämd av det.
Det är ju självklart.
Vad skall jag annars göra?
Vänta på att någon annan bokar en tid åt mig?
Sitta där och säga: "nej det är inget problem men kompisen ville att jag skulle gå hit. kan ni hjälpa mig?"
Systemet kan är lustigt.
Föresten så vet jag varför jag har tillbringat så mycket tid i sängen.
Därför att draperiet i burspråket har rasat och det isolerade mot kylan/draget som kommer från taket. Så det är iskallt. Brrrrrrrrrrrrrrr.
Men den åker upp i eftermiddag igen :)