Idag skulle en person från stödteamet kommit vi skulle ut och cykla på cykelvägen. Men.......... jag insåg att jag sett fel i almanackan. Hon skall först komma nästa söndag. Jag hade ätit och druckit och var på gott humör så jag tänkte: "Äsch jag åker själv. Så svårt kan det ju inte vara. Vi cyklade där en gång och det gick bra." så jag begav mig. Det gick bra tills jag ville av cykelvägen. Jag hittade ingen avfart. Jag hade tänkt komma ut lagom till gränsen där samhället börjar/slutar. Jag frågade en tjej som åkte rullskidor. Hon sa att jag var en bra bit utanför samhället., Jag ville inte komma ut på stora vägen så jag frågade vart stigen ledde. Den skulle leda ut. Jag kom snabbt på att det inte gick att cykla på den. De blöta rötterna gjorde att cykeln kanade så jag gick och gick och gick. Sedan började stigen dela sig. Hon sa att jag skulle gå över spången. Vad sjutton en spång nu är. Efter många om och men såg jag i alla fall cykelvägen från skogen. Lättad tog jag mig ner för jag var orolig eftersom det var på väg att bli mörkt. Strax innan cykelvägen fanns en mur och efter det ett litet dike. Jag lyckades ta mig över muren och skulle över diket. Diket var större och foten sjönk och jag och cykeln drattade i. Det var ganska djupt. Telefonen och jag klarade mig. Men kallt blev det. Jag ringde Måns som hämtade mig nu när jag visste var jag var och befann mig i närheten av en väg.
Senare berätade jag detta för min boendestödjare som ringde. Jag sa också att jag tydligen inte klarade av det på egen hand. Då sa hon: "Men du försökte i alla fall!" och det ändrade hela min syn på händelsen. Hon har rätt. Jag försökte och det är faktiskt starkt gjort. Om jag gör om det vet jag inte. En sak är säker. Jag avviker inte från cykelvägen utan fortsätter hela sträckan tills jag ser en väg.