När man mår pyton är det bra att det finns telefon. Det gäller bara att rätt personer är hemma.

I söndags satt jag och drack kaffe och limmade ihop min kusudamablomma. Jag har sådana där tabletter liggandes på bordet och den ena hängde lite utanför, vilket jag inte märkte. Kaffekoppen åkte i backen och jag kom på att det var mormors kaffekopp. Förr så köpte de senap. Då var det kaffekoppen som var fylld med senap och ett lock på. Morfar fick äta massor av senap för att vi skulle få de fina kopparna. Vi näst intill tvingade stackaren till att äta senap varje dag.

Jag blev nostalgisk och ledsen. Sedan blev jag irriterad över boendestödet för det har inte fungerat 100% bra. Den ena har lyckats med att rycka av ett blad av min blomma som plötsligt fått andra gula blad. Tankarna började mala och jag insåg att jag höll på att bryta ihop. Vad göra? Jo sätta sig i telefon. Lättare sagt än gjort. Man kan inte ringa till vem som helst och säga att man bryter ihop så det var ett väldans gallrande. Kalle var det ingen idé att ringa för han har det alltid värre än någon annan. Selma var inte hemma. En del andra vågade jag inte ringa för om jag talade om att jag mådde dåligt kanske de blev oroliga och med tanke på vad som hänt vill jag inte strö salt i sår. Tack och lov var Kerstin hemma. Puh. Det första jag sa i telefonen var: "Jag tror att jag håller på att bryta ihop." Vi pratade en stund och det kändes bättre. Resten av dagen var också bra. Jag lämnade en blomma till någon från korordscafét och vi satt och fikade länge så jag kom först hem vid 18.50 tiden. Jag gick nog dit 14.30. Det var i alla fall trevligt.

Igår kväll mådde jag nog lite konstigt. Jag kände inte igen mina tankar som malde i huvudet. Jag hoppas verkligen inte att jag får ångest igen. Det har jag inte tid med just nu. Jag måste vara stark och klara igenom denna period. Jag funderar på att kanske pausa boendestödet fast jag har inte vågat säga det direkt. Jag skall prata med en boendestödjare som är helt fantastisk. Jag får se vad hon säger om det.