Jag mår pyton

Igår morses belv jag väckt av att någon ringde kl 08. Han ville installera en spisvakt kl 09.

jag försökte säga att det inte var bra men han var så påstridig.

Så jag fick pallra mig upp och diska och göra iordnig.

jag försökte ringa min arbetsterapeft och säga vad som hänt. För det var meningen att de skulle informera mig i god tid. vilket inte hade skett.

Nä de var på möte. Jag gick igenom nästan alla telefonnummer som fanns i broschyren men ingen var där. Min LSS handläggare var sjuk och min gamla terapeft var på semester. Och jag höll på att bryta ihop. Maktlösheten och frustrationen gjorde allt värre. Jag trodde jag skulle bli knäpp igår.

Jag fick i alla fall tag i en tant. Som sa att jag ine skulle släppa in honom eftersom det stod klart och tydligt i pappren att han inte fick komma in om inte min arbetsterapeft var med.

Men han kom inte. Han ringde senare och sa att han inte fått tag på henne.

Jag sa då att hon skulle komma kl 15.30 och att han kunde komma då.

jag lyckades i alla fall få tag på en kurator på vårdcentralen. Hon pratade lite grann med mig.

Men hon trodde att jag var i någon slags upplösningstillsåtnd eftersom jag inte hann eller orkade få klart allting. Så var verkligen inte fallet.

Min dag skulle ha sett ut så här:

1 sova ut.

2 diska i lugn och ro.

3 ta en dush.

4 vara lugn och väl förberedd inför sjukgymnasten

5 vara hos sjukgymnasten

6 inte göra något på hemvägen utan ta mig hem och vänta på arbetsterapeften som skulle installera färgkoder på spisen.

Men min dag såg ut så här:

1 vakna och stressa upp ur sängen.

2 ringa runt överallt för att förhindra at han kom.

3 sova

4 bli väckt av att han ringde

5 gå upp och fortsätta med det som inte blev klart.

6 börja bli konstig i huvudet.

7 duscha och bli ännu knäppare

8 prata med kuratorn och inse att det inte funkade.

9 inse att mat kanske är en bra lösning.

10 bli så lamsalgen och frustrerad att jag inte kan få hjälp eller att ha någon att prata med att jag börjar bli apatisk ich gå in i mitt skal ( ve och fasa)

11 gå till sjukgymnasten.

12 han gav så mycket beröm att jag kände mig bättre + att jag ätit lite.

13 installatören kom och installerade

14 arbetserapeften och kuratorn på habiliteringen kom förbi. Men han sa inte mycket.

Igår var nog första gången efter flytten som jag hade hemlängtan och jag grät floder.

För där känner de mig. Jag har kompisar som jag hälsa på. jag hade en terapeft som kände mig. Här måste man förklara allt från början och ingen vågar nog säga något innan de vet vem jag är. Det är jobbigt.

Värst är de som missförstår mig som tex att jag trodde att jag inte skulle hinna diska klart. När jag förösker förklara att det händer något. att jag stressar eller håller på att få panik.

Eller som en trodde en gång. att jag var rädd för vatten bara för att jag blev yr när jag såg vattnet. Så är det inte. Jag älskar vatten.

Just nu behöver jag vara med personer som känner mig som inte kommer med dumma konstateranden som gör mig ledsen och förolämpad.

Jag är inget barn.

Jag har aspergers men det märks inte så mycket. jag är ganska vanlig.

Men jag behöver ibland tröst eller stöd. jag blir konstig om jag utsätts för stress.

Jag vet inte vad jag skall göra. Det finns bara 3 saker tror jag..

1 bryta ihop

2 sova sova sova sova sova så att kroppen reparerar sig. ( tror värmen, inte så stor aptit och varmt när man skall sova har ställt till en del för mig.)

3 bli apatisk ( och det är det värsta alternativet.)

Jag är så vilsen.