Hur det gick med kontaktpersonen

Ni kanske undrar vad som hände med kontkatpersonen?

Jodå hon kom i lördags.

När hon kom in så tänkte hon sätta sig på armstödet på min soffa.

Då sa jag "Men du kan ju inte sätta dig på armstödet."

"Var skall jag sitta då?"

"Ta en stol!"

Är det verkligen meningen att man skall tala om för folk att de skall sitta i en stol????????? Jag trodde det var självklart. vad har man annars stolar till. Byta glödlampor? Lägga kläder på?

Nåja hon såg lite sur ut och satte sig i stolen. ( i soffan låg en stor kartong från Cellbes så där kunde hon inte sitta.)

Efter ett tag kommer jag på att hon har skorna på sig.

"Har du alltid skor på dig hemma hos andra." utbrister jag.

"Bara på jobbet." får jag till svar. Hm det där svaret begriper jag mig inte riktigt på.

Efter ett tag säger hon:

"Du felicia. Det här funkar inte va?!

"Nej det gör det nog inte"

"Jag känner att du är lite taggig."

"Ja jo det är jag nog eftersom jag inte kan knyta an till dig."

Efter det så var väl isen bruten och vi pratade lite grann. Det gick faktiskt bra.

Men jag gillar inte folk som skyller ifrån sig.

Jag fick tex höra:

"Om du tycker att jag pratar mycket så skall du höra en av mina jobbarkompisar hon kan prata. Du skulle bli knäpp."

Jaha och ..........? Det är ju inte hon som är här eller skall komma hit.

"Jag har faktiskt många kontaktpersoner och du är den förste jag inte kommer överens med."

Jag gillar inte när folk lägger skuld på en annan.

Jag kände att även om isen var bruten så tror jag att hon måste anstränga sig enormt för att det skall klaffa och det är inte bra.

Och jag kommer väl att haka upp mig på en del saker. Speciellt om allt skall kommenteras.

Dessutom verkar hon inte intresserad av mig.

Först så sa hon:

"Vi kan väl gå till torget och äta glass." Innan jag hämtat andan hade hon vänt på huvudet och sett Cellbeskartongen och sa: "Har du beställt kläder?" Att hoppa så från ämne till ämne är fascinerande. Hon verkar inte vilja få svar.

När hon sedan gick så hade hon så bråttom att hon knappt han se sig om.

Och när jag ringde och sa:

"Jag kommer nog att alltid ha dig på en armlängs avstånd." så trodde jag att hon förstod att jag inte kommer att släppa henne nära inpå mig och att jag ville avsluta det hela.

Men då sa hon: "Vi kan väl försöka några gånger till." Men då lyckades jag säga "Nej" Puh då var det avklarat och ytterligare en kontaktperson förbrukad. Oj oj oj oj. Men det är viktigt att personkemin stämmer. Åtminstone någorlunda.

Tur att jag kommer överens med mina boendestödjare. För när man ratar männniskor börjar man tvivla på sig själv.