Vård, tvångstankar och aspergers

Det verkar som om det finns de som undrar över aspergers.
Egentligen gillar jag inte att berätta om mitt inre men skall försöka förklara lite grann hur jag har det.
OBSERVERA att alla som har asperbers inte alls har samma symptom eller beteende.

Jag är har lätt för att bli stressad.
Speciellt när det rör sig om tider eller resor eller möten som inte jag har bestämt eller planerat.
Eller om jag inte vet vad som skall hända.
När jag blir stressad så kan jag få lite panik inombords och tvångstankar.
Det kan vara enkla saker som tex att jag glömt att stänga av kaffebryggaren.
Men ibland kan jag få fjärilar i magen och vill inte gå ut eller måste springa in och kolla om jag låst osv flera gånger så att jag inte kommer iväg.  Och om jag inte kollar allt så finns det miljoner saker att oroa sig för.
Men detta sker bara under stress tydligen.
Efter att jag flyttade till lugna och skäna landet och inte har något ansvar för husdjur eller mäniskor ( eftersom mina kompisar inte bor här) så har jag mått bra.
Ändra tills i våras.
Det blev nog rörigt med habilitering och boendestöd. Det har varit massor av främmande människor hos mig.
Och det har varit förslag på vad man kan göra och inte göra.
Detta i kombination med att inte ha en bra vän på lagom avstånd har nog stressat upp mig.

Innan jag fick aspergerdiagnosen sa alla kuratorer, sköterskor osv att jag saknar det sk skyddsfiltret.
Jag har aldrig riktigt helt förstått vad det betyder.
men jag tror att det betyder att jag inte riktigt kan skaka av mig saker och rycka på axlarna.

om jag tex ser en olycka så spelas den upp för mig om och om igen som en film som aldrig tar slut och jag mår förståss illa.

Så eftersom jag är stressad så spelas det hela tiden upp filmer eller tankar som jag har jättesvårt att mota bort.
Det kan vara saker som har hänt eller saker som inte har hänt.

Det är skitjobbigt och det är detta jag bland annat söker hjälp för.
Att vänta ett helt år är ju helt absurt tycker jag.
Det känns som om jag håller på att bryta ihop när jag kämpar med detta.
Ibland vill jag bara hålla mig för huvudet och vagga mig själv. Jag har inte gjort det hittills men det är inte långt ifrån när det är som värst.

Till och med simningen som jag tyckte så mycket om är "saboterad"

Jag var så korkad och kunde inte låta bli att tjuvlyssna på en diskussion som handlade om en kille som hade ramlat ner från trampolinen och spräckt skallen. Det skulle tydligen varit blod över hela bassängen. Så därför är det ett skyddsräcke runt trampolinen nu.
Resultatet har blivit att varje gång jag kommer till den ändan där trampolinen är föreställer jag mig detta framför mig och mår väldigt dåligt. Det krävs mycket energi för att inte ge ifrån mig konstiga ljud i badet eller snurra runt av illamående eller att stanna kvar i vattnet överhuvudtaget.

Tack och lov var det så många i badet sist och så rörigt att jag var tvungen att koncentrera mig på att alla höll rätt kurs.
Så jag glömde bort det där med trampolinen.

Idag oroar jag mig för detta imorgon är det något annat. Det går hela tiden runt och det är något nytt hela tiden.
Det är fruktanssvärt plågsamt.

Det som får mig att må bättre är att jag vet att jag kan säga nej till allt och bara låsa in mig.
Men på habiliteringen tycker de att man skall koma ut och vara social. varje gång jag förskökt med det har jag mått sämre.
Fattar de inte att jag laddar batterierna genom att vara för mig själv och pussla, pärla eller något annat.

Det tråkliga är att man tydligen måste ta tag i saker själv.
Jag måste själv räkna ut vad som får mig att må dåligt och vad som får mig att må bra.
Jag måste själv komma på strategier på hur jag motar bort tankarna.

Jag trodde faktiskt att när man hade en diagnos och var inom vården ( habiliteringen) så skulle det vara lättare att få stöd.


Jag tycker också att det är konstigt att trots att de tydligen skall vara specialister på hjärnskador så verkar de inte veta mycket om aspergers. Och den vanliga vården hänvisar hela tiden till habiliteringen eftersom de skall ha specialkompetens. Hjälp!!!
Habiliteringen verkar heller inte förstå att jag känner mig själv. ( självkännedom eller vad det heter)
När jag tex förklarar att mitt hetsätande antagligen sitter i huvudet så envisar de med en dietist trots att jag säger att det nog inte hjälper.

Jag pratade med en vanlig sjuksköterksa på en psykmottagning och hon säger att det nog beror på ångest.

Vanlig vård verkar putta bort mig eftersom de anser att jag tänker fungerar på ett annat sätt.
Men om jag nu inte tycker habiliteringen fungerar vart skall jag ta vägen?

Så nu snart skiter jag i allt. Det är trots allt en själv som får ta tag i saker och ting.
Visst jag menar inte att jag inte skall göra något alls men det vore trevligt med lite råd eller stöd för detta är inte enkelt.

Jag är en ganska stark människa.
jag undrar hur det går för dem som inte är så starka.
Och när man mår dåligt så vill man ju helst bara lägga sig platt och inte resa sig upp mera.
Att resa sig upp på egen hand utan någon kompis som puschar en är svårt men det skall gå.