I torsdags när jag fick beskedet var boendestödjarna här. När de gick blev allt så tyst och tomt. Jag ville inte att de skulle gå men man kan ju inte klamra sig fast. Jag pratade mycket i telefon den dagen. Det visade sig att när jag lagt på luren var det tyst och tomt. Jag fick en impuls att ringa upp någon och säga: "Du får inte lägga på, för jag klarar inte av tystnaden." Det var hemskt. Jag ville bara vara i telefon eller ha gäster. Jag kom snart på att detta är inte bra. jag kämpade på och lyckades i övervinna känslan och det är jag glad över.
Det har varit skönt att prata av sig. Jag har pratat med många. Selma har varit ett jättestort stöd för mig. Tack så mycket ifall om att du läser detta. Även Susanne har varit ett stöd ( hon läser inte denna blogg.) Det som har varit så skönt är att ni är raka och ärliga och har vågat uttrycka er och inte varit rädd för att höra eller säga saker om detta känsliga ämne. Det har varit bra. Ni har tänkt på saker som jag inte tänkt på. Ni har fått mig att tänka ur olika perspektiv. Detta har lett till att mitt sorgearbete har blivit lättare. Jag är också tacksam att jag kunna varit mig själv och kunnat säga precis vad jag tyckt och tänkt. Jag har också fått underbara tips av er och flera om vad jag kanske borde göra, säga eller inte säga eller göra. Jag menar inte på något vis att någon har sagt att jag skall göra si eller så. Absolut inte. Jag har bara fått höra att man kan se det på detta sättet eller detta sättet, eller det kan vara så här eller så här. Utifrån perspektiven och eget tänkande har jag fattat mina beslut. Om jag gjort rätt eller fel kan bara framtiden utvisa.
Tack för allt stöd. Jag hade nog varit ett vrak annars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar