Varför kommer tårarna när man minst anar det och inte när man tror att de borde komma?

Huh jag blev lite gråtfärdig efter förra inlägget. Jag som hade tänkt skriva lite glada saker. Är inte det mystiskt, att när man tror att nu borde jag gråta så gör man det inte, och när man tror att det är som vanligt så kommer tårarna från ingenstans. Mycket mysko. Nåja vad jag skulle skriva om att jag var hos den avlidnes familj idag. Jag tillbringade mycket tid med sonen ( som ännu inte fått ett bloggnamn.) Vi vek origami. Det kändes skönt. Jag har vetlat göra det men det blir aldrig av. Idaghaede jag massor av tid. Jag vek en påfågel. Vi bestämde oss också för att vika en stjärna. Man skulle göra 30 likadana bitar som sedan skulle sammanfogas. Vi vek bitarna med stor iver och entusiasm i början för att slutligen vika dem långsammare när vi insåg hur mcyket 30 bitar egentligen var. Nåja vi fick i alla fall i hop dem. Men............... ha ha ha ha ha då kom problemet med att pussla ihop de 30 bitarna till en stjärna. Vi lyckades inte. Jag är envis och gillar inte att lämna olösta pussel. Personen jag vek med är likadan så jag kan tänka mig att han sitter uppe halva natten och klurar om han inte har somnat av utmattnig av denna procedur som varit i dagarna. Själv kommer jag att sitta och googla ( söka på nätet) tills jag hittar en bruksanvisning på sammanfogningen. I vilket fall så var det jätteskönt för hjärnan att vika origami i denna röra.

Så här skulle stjärnan ha sett ut:

I morgon skall jag dit igen.

Föresten så glönmde jag att skriva att personen blev förtjust i Epica och Sirenia :) och jag lärde mig lyssna på Gorillaz.