Typiskt

Äntligen var den skygga katten ute och för en gångs skull visade han inte ryggen. Han låg faktiskt och rullade sig fin och jag var glad och fotade som bara den.

Ut kommer Måns. Jag ber honom att stanna lite försiktigt. vilket han gör i några sekunder för att sedan råka sparka till en sten elller snubbla så att katten springer sin kos.

Jag blir så förbaskat ledsen. Han är väl inte blind han ser väl att jag fotograferar. Det var ett sådant där magiskt ögonblick när katten äntligen började titta in i kameran och posera.

Och Måns vet att den katten är sygg.

Det är så trist att han aldrig kan stå still utan måste gå fram till djuren så att de springer sin kos när jag fotar.

jag blev superledsen och gråtfärdig. När jag sa till honom att han kunde stannat och tagit det lungt så himlade han lite grann med ögonen.

Jag vet att han blev ledsen för att jag sa till honom.

Men jag blev också ledsen.

Det här är inte första gången.

Suck.

Jag skall ta och bli eremit.

Jag är så trött på allt.

Vilken bild är snyggast?