I höstas var jag på en så kallad försökringsmedicins utredning. De ville vidare utreda mig. Kolla mitt nervsystem och hur jag fungerade.
Utmärkt tyckte jag. För jag ahr slagit i huvudet och synen spelar mig spratt ibland och jag har problem med balanssinnet så det vore trevligt att få det utrett.
Men ack. Några veckor senare kom det ett brev med utredningsresultat.
Det visade sig att de hade misstanke om att jag hade eventuella autistiska drag.
Va???????????
jag tycker det är fräckt att meddela mig det via papper. Det kunde de sagt med en gång när jag var där.
jag ringde min läkare och talade om detta. Hon sa:
"Men det var väl inget nytt. Det visste jag om."
Va igen!!!!!!!!!!!!!!!
Visste alla om det utom jag?
I vild panik så letade jag i telefonkatalogen och ringde min gamla terapeft. Något jag aldrig har gjort innan och nog inte kommer att göra om. Hon lyckades lugna ner mig och sa att det nog inte var så. det var skönt. Och nu har jag numret till hennes mottagning.
Men sedan November förra året har jag åkt berg och dalbana i humöret.
Ena stunden: Jaha okej då vet jag varför jag gör som jag gör.
Andra stunden: Hjälp jag är dum i huvudet. jag är onormal.
ja men vad bra att äntligen få veta.
Hjälp jag är inte som alla andra. osv.
På onsdag skall jag göra ett test som kommer att visa om jag är "normal" eller inte. Bland annat ett intelligens test. jag är lite skeptisk eftersom det rör sig om en sk snabbutredning och jag är misstänksam mot att några kryssfrågor på ett papper kan avgöra min framtid. Och jag som lätt blir trött. Tänk om jag inte orkar kryssa för alla frågor eller om jag blir trött och kryssar hej vilt bara för att få det hela avklarat.
usch det hela känns läskigt. Jag hoppas att jag inte har skrämt iväg er läsare nu.
Jag har pratat med mina kompisar om detta och de säger att jag är ju samma felicia oavsett. Och det är ju sant.
Frågan är ju bara hur man blir bemött sedan om man talar om at man har en diagnos - om jag nu har det.
Mina kompisar säger att jag har i så fall en light version som inte märks så mycket.
Men nu vet jag varför jag ibland skrynklar ihop ansiktet som en citron när jag gör saker. Det är för att det kan vara så komplicerat föra mig. Det är ungeför somatt vara full och försöka gå. man måste tänka vänster ben, höger ben, vänster ben.
Om någon avbryter tankejargongen med prat kommer jag helt av mig och kan bli arg. Nu gäller det inte när jag går men om jag gör andra saker.
jag har inte skrivt exakt vilken diagnos det gäller eftersom jag inte vet om jag är redo för att "komma ut ur garderoben." ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar