Efter dagens bravader.
Gick jag och la mig. Sömn är den bästa medicinen.
Ingen ringde trots att jag ringt till habiliteringen och lämnat medddelande till kuratorns telefonsvarare och att jag mailat boendestödschefen och att jag lämnade ett meddelande till min gamla terapeft.
Ja ja se fredagar.
Nåja nu är i det i alla fall bättre jag försöker att inte tänka mer på det. Jag har också bestämt mig för att hålla mig borta från specialtränade byråkrater.
jag har bara gått omkring idag och känt mig som en stor jättebebis som inte klarar av något. Och det är helt fel. Jag klarar av massor av saker. Kanske inte allt jag borde men en hel del i alla fall.
vad som hände var att jag började tänka på vad som hade sagts på mötet. Den ena specialträndade ( på aspergers) sa att det var ett stort steg för mig att komma ner till kontoret och träffa alla dem och sitta i ett trångt rum.
Jag hade inget problem med det förrän han sagt det. Nu efteråt inser jag hur trångt det lilla kontoret var med 5 personer. Och plötsligt började jag få någonslags klaustrofobi och panik inför ett eventuellt nästa möte i ett trångt rum.
Hm jag brukar inte ha problem med det men specialisten sådde ett frö.
Sedan undrade jag varför chefen hade frågat om vad och vart jag skall läsa. Det visade sig att hon tyckte att det var bra att jag kom igång med något. jag blev jätteirriterad. om hon bara visste...
Om hon bara visste att jag faktiskt pluggade innan jag fick problem med balansen och yrseln och att jag faktiskt gör saker. För det första gör jag hobbysaker som filta, virka eller annat som faller mig i smaken.
Jag går på vattengympa på måndag simmar på tisdag och fredag och går på korssordscaffe på fredag.
Alltså är jag ledig på onsdag.
Så ingen kan komma och säga att jag inte gör något och jag är social även om det bara är ytligt.
Så jag belv ledsen för habiliteringen bara tjatar om att jag skall vara social. Och specialstyrkan för boendestöd verkar ha sina planer för att jag skall komma igång. och vad jag behöver och inte behöver.
Och när jag uträttar en småsak gör de stor affär av det som om jag inte skulle klara av något.
Jag känner mig som en stor vandrande jättebebis.
Tårarna kom först i bastun. De gick inte att hejda.
Sedan trodde jag det var slut. Men då grät jag tyst i bilen så att Måns inte skulle märka det. För jag hade inte haft något bra svar om han frågat.
sedan bölade jag när jag skulle blogga.
Så nu hoppas jag att det är slut på det hela.
å andra sidan är det bra att få ut tårarna jag gråter inte så ofta. Jag belv chockad över att det fanns så många tårar.
Men jag klarar inte av att bli bollad bland myndigheter som tror sig veta vad som är bäst för mig.
ingen frågar hur jag mår.
och värre är det när jag inte har någon riktigt nära vän att fika med och prata av sig med.
Så nu tänker jag försöka bli av med det här.
jag klarade mig ju innan.
Och samtalsterapi verkar jag inte få.
Nåja till något roligt.
jag ringde till vårt hyresbolag för att tala om att de borde skotta. Så jag gick sedan ut i trappen för att se om de skottat. Och då var den nye grannen ute med hunden. han trodde nog att jag stod och glodde på honom så han vinkade. "ha ha ha jag ser dig." Så jag vinkade tillbaka och kände mig ertappad. fattar inte varför han var tvungen att titta upp i fönstren. Och varför var jag tvungen att gå ut när han var ute?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar