Vad jag tycker om att få diagnosen aspergers som vuxen och hur det gick till

Jag fick frågan om hur det känns att få diagnosen aspergers som vuxen och hur det kom sig att jag blev diagnostiscerad så sent.

Hm

Det hela började med att jag varit sjukskriven ett tag. Försäkringskassan gör ju en medicinsk utredning på alla långtidssjukskrivna. Och det var där det framkom misstanke om aspergers syndrom.

Men de gick inte vidare med utredningen.

Själv blev jag ju lite nyfiken eftersom jag känt mig lite udda och avvikande. Jag började läsa lite böcker om det. Tittade på nätet och var inne på aspergerforum.se  Desto mer jag läste om det desto mer kände jag igen mig i vissa situationer.

Och på forumet känner jag mig helt hemma. De tänker ju lika baklänges som mig och gillar siffror mm.

Efter det var det en känslomässig berg och dalbana.

Ena dagen: "Jaha nu vet jag varför jag är som jag är!"

Andra dagen: "Jag är onormal!"

Tredje dagen: "Jaha nu vet jag varför ..........osv."

Tillslut bestämde jag mig för att göra en utredning för att få svar. Så jag bokade en tid och gjorde en utredning.

Det visade sig att jag hade aspergers.

Så gick det till.

Hur jag sedan ställer mig till att få det som vuxen är väl på ett sätt lite positivt tror jag. men det finns ju många aspekter som spelar in.

För hade jag fått det som yngre hade jag nog hamnat i den här myndighetskarusellen tidigare och anpassat mig efter deras pedagogik i brist på annat vetande.

Eftersom jag inte visste att jag hade aspergers förrän på senare år har jag fått hankat mig fram bäst jag kunnat. Och kämpat.

Jag har haft en otrolig tur måste jag säga.

Visst jag blev mobbad i skolan men det kunde ha varit värre. Jag hade trots allt trevliga klaskamrater och en bra uppväxt.

Med facit i hand vet jag nu varför jag kunde ställa så dumma frågor i skolan.

Som tex i hemkunskapen när läraren sa att vi skulle koka spagetti och jag frågade om vi fick lov att öppna det oöppnade spagettipaketet.

Vilket egentligen är en självklarhet men för mig var det inte det. Och hela klassen stönade allihop "Herregud." var och varannan dag åt mina dumma självklara frågor.

och ja jag gjorde väl dumma saker och jag visste inte hur man umgicks ordentligt. Men hur lätt är det när jag inte hade så många kompisar? jag gjorde ofta fel och tänkte ofta fel.

Den biten vände senare i högstadiet. Jag fick vänner som var ett år yngre än mig. Fast då retade de andra mig för att jag lekte med småungar Det spelar ingen roll hur man gör. men jag hade roligt med dessa småungar. De var faktiskt roligare än mina jämnåriga så jag klagar inte.

Det enda som grämer mig är att ingen någonsinn förklarade hur man gjorde när man läser läxor.

Jag fattade inte hur man gjorde.

Idag vet jag att man läser och gör ett urval och summerar. Så jag gjorde aldrig läxorna. ( De du och ändå få godkänt)

En gång gjorde jag läxan men jag trodde jag var tvungen att lära mig boken utantill och orkade inte lära mig allting så jag klararde bara halva provet Tänk om någon hade tagit tag i det då.

Det hade varit bra om läraren frågat mig varför jag skrev som det stod exakt i boken. Men hur lätt är det? När man har ett par gammaldags föräldrar som sa att de var tvugna att rabbla verser utantill i skolan? Klart jag trodde man skulle göra så.

När man inte vet att man gör fel eller att det finns olika sätt att göra en sak på så kan man inte heller fråga hur man skall göra. ( och föresten hör nog detta också till en självklarhet.)

Jag inbillar mig att jag hade kunnat bli något bra om jag gjort läxorna.

Men det är nog inte sant.

För som tonåring har man inte mycket hjärna.

Jag skulle ju bli förkolelärare för då kunde man leka hela dagarna ( Jösses vad tänkte jag med? )

Men jag klarade mig igenom skolan.

Sedan flyttade jag till ett annat område.

Där jag inte var mobbad.

Så då började ett nytt liv.

Jag fick nya kompisar. Bland annat Selma, Kerstin och på senare år Jonas.

Selma är en utåtriktad person som har många kompisar och klär sig vettigt. Så via henne fick jag tex reda på att man kan faktiskt inte gå ut i ett par blommiga byxor med grönlila randig tröja och prickig hatt. ( som exempel) Ja hon gav mig sociala tips. När jag hade sagt något klantigt tog hon tag i det nästa dag och sa försiktigt "Man borde inte säga så. Det får dig att framstå som ....en klant."

( tex)  eller "Du borde ha gjort så eller så, eller du kanske skulle ta och prova att göra så eller så."

Det har varit till stor hjälp i det sociala livet.

Sedan har vi Kerstin. Hon tvingar mig att tänka objektivt. ( Ja hon tvingar mig inte, men hon ställer saker på sin spets så man kan ju inte låta bli att filosofera.) tex om jag säger. "Men var dum han/hon är som rånar banken." så kanske hon säger: "Men man får se det så här........elle så här......." och så kanske hon ger ett exempel som tex att personen som rånar banken kanske är urfattig och har 5 barn och är desperat för att de behöver mat. Tja och då har hon genast fått mig att tänka om. jag brukar kalla det för orsak och verkan. Hon har lärt mig att tänka ur olika synvinklar. Vilket är en god egenskap. Att det kan ju vara så eller så eller så.  Och detta gör hon än idag när jag förhastar mig och dömer folk på förhand. Det finns gånger då hon säger till mig och jag kan bita mig i tungan varför sa jag så

Jonas har lärt mig mycket. Nu på sista tiden har han lärt mig mycket om olika personligheter. Bland annat om extroverta och introverta personer. Och när vi umgicks så lärde han mig praktiska saker. Allt från elektronik till saker som man kan sköta i hemmet.

Förut när jag pratade så gick det väldigt fort. jag berättade inte alltid allting. Eller så började jag på slutet eller mitten och uteslöt början. Vilket gjorde att lyssnaren inte fick något sammanhang i situationen.

Men så började jag med samtalsterapi och terapeften gjorde mig medveten om det. Hon sa även andra saker så att jag reflekterade och lärde mig om mig själv och kunde förändra en del saker.

Jag har även gått 3 st skrivar kurser på distans.

Där lärde jag mig skriva i kronologisk ordning ( från början till slut) eller att man måste skriva vissa saker för att läsaren skall kunna förstå handlingen. Jag lärde mig att man inte kan ha saker i huvudet och inte skriva ut det. Jag lärde mig också att analysera och uttrucka mig på olika sätt.

Jag lärde mig också vad "läsa mellan raderna" betyder. Hade ingen aning om det innan.

Jag har svårt för att läsa mellan raderna. Men nu kan jag förstå varför andra kan anse att man sagt saker man inte sagt. Eller jag kan också höra nu varför en del svarar på något jag inte sagt och inte tänkt säga. Och då vet jag att de läst mellan raderna. Eller tolkat konstigt.

En släkting till mig har fått diagnosen ADHD.

Han var ett trevligt barn. När jag satt barnvakt. Lärde jag honom hur man börjar med ett pussel. Att det är enklast att börja med kantbitar och hur hörnbitar ser ut. Han lärde sig det och annat därtill. Men senare fick han diagnosen ADHD. Mamman sa att han hade svårt för att lyssna och förstå. Så varje gång man sa något till honom sa hon att det inte var någon idé. ( jag kan också ge mig sjutton att han utnyttjade det.)

Så som jag ser det idag har han bara gått och blivit dummare. Och tvivlar på att barn blir dummare. Även om han nästan är vuxen nu.

Så vad jag tycker om det hela?

Jo jag är nog glad att jag fick aspergers som vuxen ålder. Eftersom jag levt ett vanligt liv och lärt mig att smälta in så mycket som möjligt.

Självklart finns det de som aldrig tyckt om mig och har tyckt att jag är knäpp. Men sedan finns det de som är mina vänner och  de tycker jag är fascinerande.

Jag har en fördel för jag har sinne för logiskt tänkande och analyserande vilket gör att jag lär mig snabbt. Men jag behöver någon form av mentor och det är det jag vill uppnå med terapi en gång i veckan. ( Det behöver inte vara inom psykiatrin)

Men det sociala livet med snabba käcka svar kan man aldrig plugga in.

Jag har också haft en otrolig tur. Jag har haft och har jättebra begåvade kompisar som hjälpt mig genom livet. Utan dem vet man inte hur det hade gått.

Ibland undrar jag om jag kanske hade kunnat hamnat i dåligt sällskap eller gäng om jag inte lärt känna dem. Det är sådant man aldrig kan veta. Men jag tror inte det. För jag kanske kan göra fel saker men min analytiska förmåga kommer nog på att: "Nej så här skall det inte vara och så försöker jag lösa problemen."

Så i det stora hela är jag nöjd.

För jag kunde kanske ha gett upp om jag fått diagnosen tidigare och tänkt.

"Jag är ju dum och det här klarar jag inte av så det är ingen idé att försöka."

Och så hade jag kanske rättat mig efter myndigheter och deras tro på vad som kan vara rätt för mig. Vilket kanske inte alltid fungerar så bra.

I dagsläget ser jag diagnosen som ett litet facit.

Jag vet nu varför jag gör som jag gör. Varför jag är bra på vissa saker och urusel på andra saker. Jag har valt att inte berätta för utomstående att jag har aspergers för jag vill behandlad som vanlig.

Det är bara en i samhället som vet det. ( Hoppas hon inte säger det till någon.) och så Måns men han kan inte säga det. ( Han har haft en stroke så han kan inte säga alla ord.)

På bokcafét fick jag en liten utmaning.

För en av Maj Gull Axellssons böcker innehöll en del poesi ( Aprilhäxan) och jag sa att jag inte begriper mig på poesi. Då sa en person ( som dessutom är lärare) "Att det kan man lära sig under handledning." Jag var nära på att öppna munnen och säga: "Det tvivlar jag på. Jag har aspergers och har svårt att förstå om man inte är rakt på sak." Men jag knep igen och har gett mig sjutton på att i framtiden skall jag anta utmaningen och fråga henne om hjälp.

Man vet aldrig. Vart det bär av.

Jag önskar att alla kunde få känna på hur det är att ha äkta och bra smarta och hjälpsamma vänner. Det är A och O i livet + att man är redo att utvecklas. Om man inte stannar upp och refletkterar tänker och utvecklas spelar ingenting någon roll.