Och jag tycker inte att det är kul.
Vill bara sitta och gråta just nu.
Jag kom in i rummet där satt min boendestödjare, chefen och två karlar. Jag fick en chock.
Den ena kille satt och gloddde på mig hela tiden med svarta korpögon jätteläskigt som om han inte hade pupiller.
Jag vill inte släppa in någon i mitt hem som jag känner mig lite rödd för. Å andra sida är det orättvist eftersom jag inte känner honom.
Men å andra sidan igen om de nu är så himla specialutbildade så borde de väl veta att man inte sitter och glor på folk. En del av aspergers är att man har svårt för ögonkontakt.
Jag talade om att jag vill ha hjälp med att göra övningarna och sedan sköta mitt hem själv.
Chefen trodde att jag skulle göra sit ups och grejor. Hon tyckte att 3 gånger i veckan kunde vara dåligt eftersom jag kunde få träningsvärk.
Jag blev inte glad på henne. Hon fattade liksom inte att jaghade specialövningar som inte ger träningsvärk eller som gör en svettig.
Sjukgymnastövningar är ju special övningar för de kroppsdelar man har ont i. Det är inte som att gå på gym. Undra om hon fattade det.
Jag är så himla less på kontorsråttor och specialutbildade pedagogiska personer.
Jonas har ju gått en utbildning nu och skall bli kontorsråtta och eventuellt chef.
När jag hälsade på honom på praktikplatsen var han en helt annan människa. Han pratade helt annorlunda och hade annan röst och använde helt andra ord. Det är som om man får knäppa med fingrarna framför honom och säga: "Hallå. Var dig själv. Var min kompis Jonas nu och inte kontorsråttan Jonas. Du kan prata vanligt med mig" Värst var det nog när jag frågade honom om jag behövde boendestöd och han inte svarade.
Vi har varit bästa kompisar delat det mesta varit hemma hos varandra så gott som varje dag haft varandras nycklar och så kan han inte komma ihåg eller svara. Kommer med en liknelse från skolan som de har varit tvugna att debattera.
Jag blir skrämd. Det verkar som om han inte vågar svara ärligt som en kompis. Vad är det egentligen de lär sig i skolorna? Svävande politikersvar. Att inte svara rätt ut på grund av etik problem?
Nåja på vattengympan i alla fall så attackerade jag tränaren och frågade om vi skulle göra nya övningar igen. Förra gången var vi försökskaniner vilket vi är varenda termin. Han tyckte att det blir så enformigt om vi gör samma övningar. Då sa jag att: "Det är ju inte du som gör dem." Han svarade
"Nej men det är tråkigt för mig med samma hela tiden." hans ärliga svar fick mig att tappa hakan men å andra sidan fick han min deppiga dag att lysa upp. För det där var i alla fall inget inövat kontorsråttesvar. Det var ett svar från verkliga livet.
Igår bad jag Viola om hjälp med att hitta vad som var fel på mitt katthuvud som jag filtat. Hon började prata om kattens klänning, armar, ben, öron och vad vet inte jag. Allt utom nosen. När jag ställde henne mot väggen erkände hon och sa att hon inte visste.
Okej det kanske inte är det svaret man vill höra men hellre det än svävande politikersvar som bara gör en frustrerad, irriterad, fundersam och arg när man genomskådar det hela. värst är det när man tappar respekten för mäniskorna i tron om att de är okunnniga.
Nej hellre ärliga svar. Att inte veta eller kunna är naturligt.
Föresten så hade skivan till vattengympan gått sönder så tränaren satte på en annan skiva. Vi fick jogga så länge. Han sa att han skulle byta skiva. Vi fick jogga så länge. Han bytte inte skiva. Vi fick jogga så länge. Han hittade en låt. Vi fick jogga igenom hela låten. Jag tror vi joggade i minst en kvart både med och utan musik. Hm var det en demonstration på hur enformigt det kan vara om man inte varierar övningarna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar