I morses när jag vaknade var jag lite deppig över det här med boendestödet. Ju mer jag tänkte på det desto mer eskalerade det. Jag kan inte ringa och prata med Jonas för han har ju inte så mycket minne kvar efter det att han blev utbränd. Och någon annan kommer jag inte på just nu.
just nu behöver jag en riktig vän. Någon som känner mig och vet hur jag är.
jag känner mig så vilsen och efter att ha varit på det där mötet är jag så less så det är inte sant.
Det känns som om jag blir behandlad som en idiot eller bebis.
Precis som om jag inte orkar eller klarar att göra något.
Det är så fruktansvärt. De här personerna känner inte mig. Har ingen aning om vem jag är eller vad jag kan åstadkomma.
Just nu orkar jag inte skriva mer sitter bara och gråter får återkomma senare med en bättre förklaring om vad jag försöker att ha sagt.
Men jag önskar jag hade en bra vän just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar